Kattlösa
Hårtussarna sitter fortfarande kvar i mattor, kläder och gardiner (och allt annat tänkbart och icke-tänkbart...) och det ligger fortfarande halvt "dödade" grässtrån över hela vardagsrumsgolvet. Men ingen skriker längre "plocka upp den jäveln och lek med mig för fan" så fort man kommer inom en tvåmetersradie från grässtråna och de där riktigt stora hårbollarna som brukar ligga i knät alternativt på ryggstödet bakom Patriks nacke lyser med sin frånvaro.
Katternas matte var nämligen här nyss, så vi fick oss en promenad med dem bort till henne. Fyra personer bärande och (i några få ögonblick då och då) ledande på två egensinniga hårbollar. Den ena är vettskrämd för allt, precis allt, som finns utanför dörren och lyckades mirakulöst nog att skaka konstant i de ungefär tio minutrarna som den 200 m långa promenaden tog. Den andra älskar att vara ute, men är det med lite skräckblandad förtjusning (speciellt cyklar är väldigt mordiska och farliga av sig) och fick sig till sin förvåning sin andra promenad för dagen. Men det blev tydligen lite för mycket, speciellt när han inte fick gå din han ville och tugga på vartenda grässtrå på vägen, och han verkade mer än glad när vi kom fram.
Första promenaden var förövrigt ett misslyckande från början till slut, även om herr lurvig själv uppförde sig exemplariskt. Det första vi stötte på utanför dörren var en ettrig, alldeles för självsäker liten gangsterkatt som envisades med att följa efter oss, morra och fräsa, inte lyssna på mina "schas!" och istället försöka ge sig på oss. Men Diego tog det förvånansvärt bra och jag blev riktigt stolt över honom när han, trots den lilla ligistkatten, travade på fint bredvid mig. Sedan blev vi äntligen av med den lilla kattjäkeln, bara för att springa på en kattätande, blodtörstig, jättehemsk gräsklippare, som dessutom klippte gräset precis där vi tänkt promenera. Och där någonstans gav Diego upp och satte kurs mot porten med en väldig fart.
Hoppas alltså på bättre lycka inför nästa veckas promenader... Då när vi får tillbaka katterna efter att vi ägnat veckan åt att avhåra lägenheten och äntligen fått den någolunda luddfri.
Katternas matte var nämligen här nyss, så vi fick oss en promenad med dem bort till henne. Fyra personer bärande och (i några få ögonblick då och då) ledande på två egensinniga hårbollar. Den ena är vettskrämd för allt, precis allt, som finns utanför dörren och lyckades mirakulöst nog att skaka konstant i de ungefär tio minutrarna som den 200 m långa promenaden tog. Den andra älskar att vara ute, men är det med lite skräckblandad förtjusning (speciellt cyklar är väldigt mordiska och farliga av sig) och fick sig till sin förvåning sin andra promenad för dagen. Men det blev tydligen lite för mycket, speciellt när han inte fick gå din han ville och tugga på vartenda grässtrå på vägen, och han verkade mer än glad när vi kom fram.
Första promenaden var förövrigt ett misslyckande från början till slut, även om herr lurvig själv uppförde sig exemplariskt. Det första vi stötte på utanför dörren var en ettrig, alldeles för självsäker liten gangsterkatt som envisades med att följa efter oss, morra och fräsa, inte lyssna på mina "schas!" och istället försöka ge sig på oss. Men Diego tog det förvånansvärt bra och jag blev riktigt stolt över honom när han, trots den lilla ligistkatten, travade på fint bredvid mig. Sedan blev vi äntligen av med den lilla kattjäkeln, bara för att springa på en kattätande, blodtörstig, jättehemsk gräsklippare, som dessutom klippte gräset precis där vi tänkt promenera. Och där någonstans gav Diego upp och satte kurs mot porten med en väldig fart.
Hoppas alltså på bättre lycka inför nästa veckas promenader... Då när vi får tillbaka katterna efter att vi ägnat veckan åt att avhåra lägenheten och äntligen fått den någolunda luddfri.
Kommentarer
Trackback
