Amanda

Torkade äppelklyftor
Torkad ananas
Torkad melon

Helt okej:

Torkad papaya
Torkade jordgubbar

Inte gott:

Torkade aprikoser

I torsdags när jag var och handlade på Wallinders (Nu har jag handlat där tre dagar i rad, vad är detta? Är det på Norrstrand man ska ställa sig i bostadskö kanske?) så köpte jag förutom alla de saker jag egentligen skulle ha med mig hem även en påse torkad frukt för att ha något att sitta och gnaga på under kvällen. Idag hittade jag den i skafferiet och helt plötsligt förstår jag inte hur jag kunnat leva ett helt liv utan torkade äppelklyftor. Det är sjukt hur gott det är alltså. Nästan bättre som godis än choklad (vilket säger en del...). Jag är helt såld alltså.

En lång och ansträngande dag skulle idag avslutas med en tur förbi Madde. Artig som jag är så tänkte jag först ringa och kolla att det faktiskt passade, vilket plötsligt blev väldigt svårt när hon inte svarade på sin mobiltelefon.

Hurfan bär man sig åt då? Jo, man ringer hem till Madde!

Man börjar med att bläddra bland kontakterna på mobilen, för att leta efter det efterfrågade numret. Efter att väl hittat det så inser man ju såklart att man bara har numret till hennes mobil, som hon inte svarar på. Alltså letar man fram en uråldrig skolkatalog, där man slutligen hittar numret och kan lägga in det på mobilen.

Efter att väl ha fått tag på numret så slogs jag plötsligt av tanken "kan man ringa såhär sent?". Klockan var ju faktiskt efter nio. På den tiden jag brukade ringa från vår hemtelefon var nio nämligen väldigt sent.

Mina tvivel angående tiden följdes av fler gamla vanor som tydligen sitter i än.
Som att, när Maddes mor svarade, svara med "Hej det är Amanda, är Madde hemma?" på riktigt tioåringsmanér.

Sedan följer den riktigt pinsamma biten:

När jag väl fick prata med Madde blev självklart första meningen "Hej, är du hemma?". Att det var en otroligt dum fråga kom jag givetvis på så fort jag ställt den men Madde fick i alla fall sig kvällen skratt.

Nu har jag i alla fall dumpat ungefär femtioelva (läs: tre) par skidor med tillbehör på Färjestad så nu kan jag med gott samvete gå och lägga mig.

Bon nuit!

liXxåHm vI hAR aLLtZå zHamHellzKunZkhapZLäKtIon!

ZåååÅååå kUul!

jA tRoR jA dÖöÖR fÖr aTt d E Zå ZpHäÄnanNde!

XoXo

Kan man gå och lägga sig och sova fast klockan bara är halv elva? Jag har då aldrig lyckats med något sådant själv i alla fall och betvivlar att jag kommer hinna göra det ikväll heller. Även om det just nu känns ganska lockande. Jag är faktiskt redan trött. Trots att klockan inte ens är halv elva. Vad är det som hänt?

Att det är måndag och att jag var och tränade för en liten stund sedan kanske har med saken att göra... kanske. Vetskapen om att det kommer bli sjukt jobbigt att gå upp imorgon när jag ska till skolan okristligt tidigt (halv nio...) och att det inte ens kommer underlättas av nöjet att få vakna bredvid en snygg, minst lika nyvaken kille bidrar också till att jag inte ser fram emot att behöva vakna, så kanske lite sömn verkar vara ett vettigt alternativ.

Först ska jag bara fixa... och så ska jag... och... hmm...
Plötsligt inser jag vad omöjligt det är att sova så tidigt om man är mig.

Godnatt i alla fall!

Och jag får känna av den till fullo.



I torsdags, när jag var ledig på förmiddagen, så fick jag för mig att det väl ändå vore synd att sova bort hela dagen, vilket ledde till att jag lånade mormors bil och begav mig till kilene där det blev en tur i längdspåret. En mil närmare bestämt. En hel mil alltså! En torsdagsmorgon. Jag är lite smått imponerad av mig själv måste jag erkänna...

Igår var jag också utomhus i snön. Vi planerade en kväll innehållandes korvgrillning och pulkaåkning, men den enda pulkaåkningen som blev av var när vi drog varandra till och från affären för att köpa dricka och godis. Å andra sidan så blev det desto mer snökrig av så vintervädret gick inte heller då obemärkt förbi.

För att fortsätta i samma mönster idag så blev det en promenad hem från Madde, där jag spenderade förmiddagen. Det började med att jag och Maja gick till henne, varifrån jag tänkte ta bussen, men slutade med att jag gick hela vägen hem istället. Iskylan var bitande och jag svär att det var minst femtio minus!

Igår när jag skulle ta bussen hem från skolan så träffade jag på mormor som också var påväg hem, med semlor, till morfar och sig. Jag kunde naturligtvis varken avhålla mig från att pika henne om att det var lite väl tidigt på året för sådant eller undgå att känna mig en smula avundsjuk.

Men gissa vad min mor kom hem med förut då? Jo, just semlor (och det är inte ens tisdag!) som avnjöts efter middagen (som jag förövrigt frivilligt tog på mig att laga till, och det med gott resultat. Jag slutar tydligen aldrig att förvåna mig själv). Att semlor kunde vara så gott? Det hade jag nästan hunnit glömma bort sedan förra året ju.

...all you'll own is Earth until...

...you can paint with all the colors of the wind.

Just nu målas det med ganska dystra färger här. Att jag har franskprov imorgon är en av de stora anledningarna, (som om det inte är nog med det faktum att det är måndag imorgon liksom) och den andra måste jag säga är min (annars så) kära mor, som knappt kunde vänta tills jag kommit innanför dörren med att börja skrika och bråka och dra ned mitt humör väldigt många nivåer.

Men varför fästa sig vid de dystra bitarna? Det nattsvarta gick ganska så fort över när diverse söta vänner/söt pojkvän hörde av sig (tänk vilka underverk något enstaka chattmedelande/sms kan göra med humöret...) och nu försöker jag bara att kväva ångesten över provet imorgon.

Om man nu ska fortsätta att färgsätta helgen så har dock resten utav den varit allt annat än mörk. Den började somsagt trevligt i redan torsdags, fortsatte på samma trevliga sätt i fredags och igår blev det sedan friluftsdag på Arnön, vilket även det var väldigt färgrannt och mysigt:

Dock inte för att jag är hungrig, (vilket väl brukar vara vanligaste dödsorsaken i väntan på mat?) utan för att jag helt plötsligt känner mig så sjukt trött. Känner rätt så starkt för att bara lägga mig ned och sova ett par timmar, men så blir det nog inte. Först blir det ju som sagt middag, pappa står i skrivandets stund och lagar rökt lax och lammsadel (notera, inte för att ätas tillsammans, laxen är till förrätt) och så fort jag ätit så ska jag iväg till Jesper där det vankas spelkväll med vännerna (och, på mig begäran så är det halvt om halvt utlovat dansmatta, som jag vid närmare eftertanke inte kommer orka med).

Förutom att jag riskerar att falla ihop i en hög i någon soffa hemma hos Jesper och somna medan de andra spelar spel så tycker jag att det verkar vara en godkänd fortsättning på helgen som började riktigt trevligt igår, med film och mys hemma hos dendär trevlige unge mannen som börjat ockupera min tid (haha, gilla på det också!). Sedan fortsatte helgen på samma trevliga sätt i förmiddags och nu måste jag kila iväg för nu är middagen på gång.







Filmen vi såg igår var förövrigt riktigt sevärd och framkallade en hel del skratt.

Vårt nya schema är inte ens hälften så hemskt som jag befarat (förutom att det innehåller biologi B…). Även om vi ibland har schemalagda fredagar så har vi fortfarande, speciellt nu i början av terminen, en hel del hellediga fredagar. Som imorgon till exempel, underbart!

Hur bra schemat är för min plånbok går dock att ifrågasätta. Nu idag när jag inte började förens efter tolv så fick jag för mig att åka ned på stan lite snabbt på förmiddagen. En halvtimme tog det att shoppa slut på de återstående resterna av studiebidraget… I och för sig gick det åt till saker som jag verkligen behövde, bland annat ett par jeans, men jag lyckades dessutom med konststycket att komma till skolan med tre shoppingkassar som ingen av dem innehöll det jag ursprungligen tänkt införskaffa. Duktigt!

 

Nu ska jag återuppta skolarbetet, alternativt blanda mig i den intressanta, totalt oväsentliga diskussionen här intill. (vi har samhällskunskap, need to say more?). Sedan återstår bara en svensklektion och en fysiklektion innan skolveckan vid halv fem är över, jag kan ta helg och dessutom sätta de trevliga planerna för kvällen i verket. Hade detta varit facebook hade det definitivt varit gilla på det!

I fredags, efter det att vi brunchat, så följde jag mina kära vänner på en promenad till skolan, eftersom de hade en trevlig kemilabb som avslutning på dagen. Trots att jag var så vänlig och höll dem sällskap hela vägen dit (vägen man förövrigt behöver gå för att komma till bussen...) så blev jag inte bemött med någon översvallande tacksamhet. Nejdå. Sådana väluppfostrade människor med sinne för vanligt hyfs umgås jag tydligen inte med. Istället blev jag slängd i snön - flera gånger.

Inte okej Jesper!

Såhär snöig och fin var jag alltså i fredags, efter det att Madde borstat av mig.

 

Nu har jag i alla fall ägnat hela helgen åt att smida hämndplaner, vissa riktigt avancerade, vissa mindre genomtänkta:

• Bli riktigt jävla förkyld av vistelsen i snön och sedan gå och pussa lite på Yi (=> hon blir jätteförkyld => hon smittar Jesper som också blir riktikt jävla förkyld => hämnd!). Det kändes dock som att det var en plan som kunde gå fel i flera led, och dessutom tror jag varken att jag eller Yi vill bli sådär jätteförkylda.

• Ge igen med samma mynt och knuffa ned Jesper i en stor snöhög. Vilket dock försöktes redan i fredags och misslyckades fatalt...

• Hälla en jäkla massa snö i Jespers nacke. Vilket dock var svårt att göra oupptäckt.

Efter att ha ratat alla ovanstående planer så uppenbarade sig dock idag ett perfekt tillfälle! När jag och Lovisa skulle gå och låna lite kursliteratur (Jag hade min första halva filosofilektion idag!) så var vi tvugna att gå utanför byggnaden, snön var alldeles smulig och lätthanterlig och Jesper följde med som sällskap! En näve snö plockades upp längs vägen och precis innan vi skulle in genom dörren så fick Jesper ansiktet fullt av snö. Åh, vad han var glad sedan!

Förutom att glädjas över att jag äntligen fått min hämnd har jag dessutom haft en riktigt bra dag. Allvarligt talat så visste jag inte att sådant var möjligt på måndagar. Det började med en sovmorgon ända till halv tio (=jag behövde inte gå upp förrns strax innan åtta!) och följdes av en väldigt kort dag, där våran halva filosofilektion följdes av en inställd fransklektion och ledde till att vi slutade redan innan ett. Sedan cyklade jag iväg till friskis och tränade med Emma och nu följer en lugn kväll, gissningsvis med några koppar te och en tv/bok. Vilket är precis vad jag behöver nu känner jag, för att peppa för en hel skolvecka och biologikursen som startar imorgon (=hemskt).

Igår var sista torsdagsmorgonen under skolåret som jag behövde gå upp tidigt. Idag är sista fredagen jag var helt ledig. Nästa vecka börjar nämligen vårat nya schema gälla. Ett par possitiva inslag, men mestadels är jag ganska negativt inställd. Bland annat sabbar det för våra, numera traditionsenliga, fredagsbrunchar. Vi har nämligen lektioner hela fredagsförmiddagarna (och jag har dessutom även samhällskunskap någon gång ibland efter lunch, vilket dock säkert kan undvikas utan vidare påföljder...) hädanefter. Dock tänker vi ju självklart inte låta något sådant stoppa oss från att ha lika trevligt som idag:

Man inser liksom att det är ganska kallt i huset när man börjar överväga att strunta i att åka till stallet för att man inte ids byta byxor av rädsla för att förfrysa benen. Även det faktum att man vid tio, halv elva på kvällen ställer sig och bakar kladdkaka för att få en anledning att bosätta sig framför en varm ugn är ganska talande. 

Kom iväg till stallet gjorde jag i alla fall. Väl där det var frost på väggarna i manegen, is på handtagen till dörrarna och vattenledningar som frusit. Ändå kan jag inte säga att det kändes lika kallt som hemma, så det kanske är där man ska bosätta sig alltså. Då skulle man i och för sig få bo i en ganska kaotiskt värld… Gårdagens smärre incidenter innefattar bland annat en väldigt positivt inställd häst som fick för sig att det vore snällt att nypa mig i handen (de röda märkena syns än…), en sjukt söt liten ponny som sprang runt och ställde till oreda under hela ridpasset, en inte riktigt lika söt häst som hoppade runt och sparkade och ställde till oreda och barn som sprang på läktaren och fick övriga hästar att ställa till än mer oreda. Ibland kan man ju inte låta bli att undra hur ridläraren står ut (även om vi brukar ha sjukt kul, haha).

Nu imorse när jag skulle gå till skolan (eh... busshållplatsen) verkade dock kylan vara ett minne blott. Bara minus sju grader var det då och jag började undra varför jag hade jacka på mig. Fortsätter det i denna takten så kan man väl snart gå ut i t-shirt och shorts? 

Själv fryser jag nästan ihjäl och jag är ändå på varmare breddgrader och dessutom inomhus. En eld i kaminen nere i källaren hjälpte ett tag men sedan dog batterierna i datorn nästan ut och jag förflyttade mig upp till mitt rum. Innan dess hjälpte även en dusch, men till och med då frös man och dessutom tog ju ohjälpligen varmvattnet slut efter någon dryg halvtimme eller så... (mitt fel? som alltid? nejdå, jag förstår inte vad ni pratar om!?) Nu ligger jag under flera lager filtar, med en kopp te, värmer mig på datorn och skakar som en hund och ändå är det inte så att vi har ovanligt kallt inne eller någonting.

Tanken på att gå och lägga sig och sova kändes lockande ända tills jag insåg att sängen säkert är iskall nu. Åh, vad mycket trevligare det hade varit med sällskap alltså (låter det en smula besatt att säga att jag saknar någon om jag träffade senast för något halvt dygn sedan?), (och nej, det är inte bara för att sängen är kall som jag saknar hans sällskap alltså vill jag bara klargöra), (även om kylan är en bidragande orsak...), (men det hänsyftade sällskapet är dessutom väldigt trevligt liksom).

Men för att komma ifrån alla parenteser (varför blir det så många sådana när jag är trött?), (måste vara förmågan att uttrycka sig i flytande text som avtar i takt med att tröttheten tar över!), (okej, nu fastnade jag i parenteserna igen... vart ska detta sluta?) så (nu tappade jag bort vad jag skulle skriva egentligen...), (hmm...), (jo!) avslutar jag (det låter strålande just nu!) bloggandet för kvällen nu tror jag. 

Fast jag tänkte ju skildra gårdagen (som jag nu inser har blivit i förrgår) på något spännande sätt också förståss... Det var faktiskt en hel del att skriva om liksom. Till exempel den otroligt spännande (nu ska jag inte låta ironisk här inser jag, för det var faktiskt rätt kul) första skoldagen efter lovet. Och hur Christoffer drog med mig till Score för att äta middag, titta på hockey (nu nämner jag den sporten för andra gången på bara ett par veckor här i bloggen, vad är detta?!) bowla (okej, den biten hade jag ändå inte tänkt skildra så ingående även om jag varit pigg nog och haft kvar förmågan att formulera mig på ett vettigt sätt), (då hade jag nog snarare haft vett nog att inte nämna den biten överhuvudtaget...), (fast oerhört roligt var det i alla fall) och träffa typ hela hans ytterst läskiga (som faktiskt visade sig vara inte fullt så läskiga, (vart har han då fått det draget ifrån!?)) familj.

Men för att ta det kortfattat så, förutom att jag gick upp mitt i natten (jag behöver nog ställa tillbaka mitt dygn snart) så var igår (eh... i förrgår), (i torsdags alltså), (den sjunde januari 2010, för att riktigt klargöra) en synnerligen trevlig dag och nu ska jag sluta babbla (heter det så när man skriver också?) och sova istället. 

Godnatt bloggen, godnatt världen. Sov så gott.