Amanda

Som rubriken säger, jag har sluppit undan i flera månader nu, men inte längre. För nu är den här. Måndagsångesten. Ångest är kanske i och för sig inte rätt ord. För att gå upp på morgonen för att jag faktiskt har något för mig under dagen känns riktigt bra (notering till mig själv när jag läser detta igen efter en månad med tidigt mornar - jag visste inte bättre!). Men någon slags skräckblandad förtjusning och en skopa nervositet bär denna måndag definitivt med sig.

Sitter och tittar på yr och SMHI, ska jag cykla (det är ju lika bra att gå ut starkt, eftersom jag faktiskt bestämt mig för att en hel del cyklande ska det bli i höst) eller ska jag ta bilen (det är ju faktiskt första dagen, en gång spelar väl ingen roll, tänk om det regnar på mig). Letar igenom garderoben (vad ska man ha på sig egentligen?) och ömsom knappar på datorn, ömsom vandrar runt och vet inte riktigt vad jag ska ta mig för. Kunde inte uppropet inträffat vid nio på morgonen (förmodligen hade det i och för sig inte uppskattats från annat håll) istället.

Nu mullrar det för övrigt ute, och en del av mig säger att jag inte borde ha så dåligt samvete om jag fick för mig att ta bilen. Men sedan tittar jag ut, solen skiner (i alla fall tillfälligt) och mitt samvete säger att det säkert bara är grannen ovanför som möblerar om och att jag ju faktiskt, om det skulle behövas, har en regnjacka.