Första regniga dagen på länge...
...och den spenderades självklart utomhus.
Ibland är det svårt att veta vad man ska göra med all påtvingad "ledighet" som infann sig i samband med studenten, men idag hoppade jag på 501an mot Kristinehamn och landade vid Väse-rasta. Där kom morfar och hans fru Agneta och plockade upp mig. De två bor på en liten gård ute i Väse tillsammans med en hel flock djur och senaste tillskottet är ett otroligt sött litet sto som de har på foder för att ersätta Agnetas gamle trotjänare som somnade in i våras och för att hålla morfars häst sällskap. För att utnyttja detta faktum till fullo och dessutom göra något roligt under dagen så ringde jag till morfar igår och planerade in en liten skogstur på hästryggen.
Twinie (som synes i vintras, när hon precis dykt upp)
Vad jag inte hade räknat med var att det skulle regna rätt ordentligt på förmiddagen och att morfar skulle till tandläkaren på eftermiddagen. Tandläkartider är ju svåra att ändra på, men väder går att trotsa så jag och morfar gav oss ut i alla fall. Att blöta grenar hängde ned över den knappt existerande stigen och sopade till lite titt som tätt och att morfar med häst ibland helt plötsligt försvann in i täta, till synes ogenomträngliga, regndränkta buskar och jag helt enkelt fick inse att "stigen" faktiskt gick där gjorde ju inte direkt sitt till för att man skulle undvika att bli helt dränkt. Men efter att ha legat tätt klistrad mot hästhalsen en stund för att undvika att bli sopad ur sadeln kom vi ut på några jättefina ridvägar och kunde sträcka ut i både trav och galopp utan risk för att bli överfallna av ondskefulla träd.
Twinie var precis lika mysig att rida som hon är i all hantering från marken (då hon kan charma vem som helst) och var dessutom exakt lika sällskapssjuk. Så fort morfar med häst drog ifrån några meter började hon trippa omkring och ville ikapp och jag hade fullt sjå att hålla koll på det lilla energiknippet. Men trots att hon var pigg och hela tiden ville framåt var hon otroligt lätt att få bukt med och jag smälte direkt måste jag ju erkänna. Dessutom var det riktigt trevligt att komma ut på en skogstur till häst.
(Att jag sedan, när jag kom tillbaka kände mig som en dränkt katt och kunde vrida ur litervis med vatten ur ridkläderna känns faktiskt rätt oväsentligt)
Ibland är det svårt att veta vad man ska göra med all påtvingad "ledighet" som infann sig i samband med studenten, men idag hoppade jag på 501an mot Kristinehamn och landade vid Väse-rasta. Där kom morfar och hans fru Agneta och plockade upp mig. De två bor på en liten gård ute i Väse tillsammans med en hel flock djur och senaste tillskottet är ett otroligt sött litet sto som de har på foder för att ersätta Agnetas gamle trotjänare som somnade in i våras och för att hålla morfars häst sällskap. För att utnyttja detta faktum till fullo och dessutom göra något roligt under dagen så ringde jag till morfar igår och planerade in en liten skogstur på hästryggen.
Twinie (som synes i vintras, när hon precis dykt upp)
Vad jag inte hade räknat med var att det skulle regna rätt ordentligt på förmiddagen och att morfar skulle till tandläkaren på eftermiddagen. Tandläkartider är ju svåra att ändra på, men väder går att trotsa så jag och morfar gav oss ut i alla fall. Att blöta grenar hängde ned över den knappt existerande stigen och sopade till lite titt som tätt och att morfar med häst ibland helt plötsligt försvann in i täta, till synes ogenomträngliga, regndränkta buskar och jag helt enkelt fick inse att "stigen" faktiskt gick där gjorde ju inte direkt sitt till för att man skulle undvika att bli helt dränkt. Men efter att ha legat tätt klistrad mot hästhalsen en stund för att undvika att bli sopad ur sadeln kom vi ut på några jättefina ridvägar och kunde sträcka ut i både trav och galopp utan risk för att bli överfallna av ondskefulla träd.
Twinie var precis lika mysig att rida som hon är i all hantering från marken (då hon kan charma vem som helst) och var dessutom exakt lika sällskapssjuk. Så fort morfar med häst drog ifrån några meter började hon trippa omkring och ville ikapp och jag hade fullt sjå att hålla koll på det lilla energiknippet. Men trots att hon var pigg och hela tiden ville framåt var hon otroligt lätt att få bukt med och jag smälte direkt måste jag ju erkänna. Dessutom var det riktigt trevligt att komma ut på en skogstur till häst.
(Att jag sedan, när jag kom tillbaka kände mig som en dränkt katt och kunde vrida ur litervis med vatten ur ridkläderna känns faktiskt rätt oväsentligt)
Kommentarer
Trackback
