Amanda

Igår var det hur mysigt som helst med regn (i alla fall tills jag skulle upp och ut och jobba...). Att kura ihop sig i soffan under en filt med en varsin kopp te, en bok, en film som stod på och rullade och regnet som smattrade mot rutorna var bara trevligt. Riktigt efterlängtat till och med.

Idag försöker jag med samma sak. Men det ger inte alls samma känsla av att tillvaron är trevlig och att allt är bra. Det känns faktiskt riktigt otillräckligt. Jag vill ha sol och minst 30 grader ute. Kunna sitta ute och grilla med alla de där underbara vännerna som snart nog kommer lämna staden ändå. Men jag ser bara regnet, kylan, mörkret, allt det där riktigt deppiga och känner mig istället ensam och deppig själv. Helst vill jag ringa någon, hoppa in i bilen och försvinna hem till någon kompis som lagar te så att vi sedan kan sitta och mysa framför någon halvtaskig tjejfilm och förvandla det gråa och dystra till något lika trevligt som det var igår. Men med tanke på att jag ska iväg och jobba sedan så känns det kanske inte som världens bästa idé.

Istället jobbar jag på att acceptera att sommaren är över och att mörkret nog dröjer sig kvar här i Sverige ett tag. För jag orkar faktiskt inte vara positiv just nu.