Sväva på små rosa moln
När jag kom hem förut så kommenterade min mor genast hur uppåt jag såg ut. Vet inte om det möjligtvis kan ha berott på att jag dansade (eller snarade ramlade...) ner för hela trappan eller kanske på att jag inte fällde en enda sarkastisk kommentar på de hela 30 sekunder jag pratade med henne men någonting i mitt uppträdande var det tydligen som fångade hennes uppmärksamhet.
Hur som helst kan jag konstatera att det var otroligt underhållande att komma iväg på aerobics förut. När jag först kom dit hade jag svårt att hitta en parkering, och hittade sedan en längst in inklämd i ett hörn och var tvungen att snirkla mig in dit och väl inne på anläggningen så fanns inga spår av Lovisa. Men efter bara några minuter dök (till min stora förvåning ska jag väl säga) en viss liten kines upp istället och ganska snart hittade vi även Lovisa gömd i omklädningsrummet. Efter hetsiga disskutioner angående viktiga angelägenheter så som bank-IDn och liknande så drog sedan passet igång vilket följdes av tankar så som:
"Okej, nu ska jag sätta den här foten där, och hoppa åt det hållet. Sen ska jag vifta lite med armen. Och ojdå! nu skulle jag visst ha trippat ditåt. Men det här går ju riktigt bra, eller vänta lite! Vad gör hon med fötterna egentligen? Är det meningen att jag också ska göra så? Hur lyckas alla andra göra så?"
Eller
"Det här är ju riktigt kul! Att vi inte gör det oftare? Och titta på Yi, hon ser ju nästan lika bortkommen ut som mig! Eller oj, där är ju jag i spegeln, jag ser nog vid närmare eftertanke ungefär tio gånger mer bortkommen ut, haha"
Need to say that där var en hel del skratt, i alla fall från mitt håll, under hela passet och att jag troligtvis kommer ha träningsvärk i ett år framöver? Nej, det är nog underförstått...
Hur som helst kan jag konstatera att det var otroligt underhållande att komma iväg på aerobics förut. När jag först kom dit hade jag svårt att hitta en parkering, och hittade sedan en längst in inklämd i ett hörn och var tvungen att snirkla mig in dit och väl inne på anläggningen så fanns inga spår av Lovisa. Men efter bara några minuter dök (till min stora förvåning ska jag väl säga) en viss liten kines upp istället och ganska snart hittade vi även Lovisa gömd i omklädningsrummet. Efter hetsiga disskutioner angående viktiga angelägenheter så som bank-IDn och liknande så drog sedan passet igång vilket följdes av tankar så som:
"Okej, nu ska jag sätta den här foten där, och hoppa åt det hållet. Sen ska jag vifta lite med armen. Och ojdå! nu skulle jag visst ha trippat ditåt. Men det här går ju riktigt bra, eller vänta lite! Vad gör hon med fötterna egentligen? Är det meningen att jag också ska göra så? Hur lyckas alla andra göra så?"
Eller
"Det här är ju riktigt kul! Att vi inte gör det oftare? Och titta på Yi, hon ser ju nästan lika bortkommen ut som mig! Eller oj, där är ju jag i spegeln, jag ser nog vid närmare eftertanke ungefär tio gånger mer bortkommen ut, haha"
Need to say that där var en hel del skratt, i alla fall från mitt håll, under hela passet och att jag troligtvis kommer ha träningsvärk i ett år framöver? Nej, det är nog underförstått...
Kommentarer
Trackback
