Amanda

Under hela min uppväxt har jag fått lära mig att det är rätt artigt att titta på den man pratar med. Och väluppfostrad som jag är så gör jag ju allt som oftast det. Men ibland blir det allt lite tokigt ändå... Som när man till exempel försöker sig på att gå och prata samtidigt.

Idag har jag alltså stiftat närmare bekantskap med en (hård...) träskärm. Försökte sedan intyga för alla oroliga åskådare att det visst inte var någon fara med mig och att det hade gått bra men fick ge upp det när jag sedan drog handen över ögonbrynet och helt plötsligt fann mig själv ha mycket rödfärgade fingertoppar. Så kan det gå alltså och nu har jag ett ytterst tjusigt jack ovanför ögonbrynet vilket kompleteras av en värkande arm (efter att sedan ha gjort ett misslyckat försök att avyttra lite mer blod på claratappen) och en elakartad träningsvärk i benen (efter gårdagens spinningpass). Känner mig verkligen på topp idag!