Amanda

Jag smsade mamma i eftermiddags precis efter att jag slutat, för att fråga om hon ville följa med och träna. Svaret jag fick var dock inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Mamma föreslog en joggingrunda istället.

Ursäkta?
En joggingrunda?
Jag?

Vi var faktiskt ute och sprang en del förra året jag och min mor och mamma springer i precis lagom tempo. Dessutom behöver man inte ta sig någonstans för att kunna träna. Perfekt! I sådär tio minuter kanske... sedan orkar inte mamma mer, jag börjar tycka att det är sjukt tråkigt, skorna börjar skava och solen går i moln. Tja, jag kom helt enkelt fram till att det finns en anledning till att jag inte är ute och springer särskilt ofta.

Någon dag när det är fint väder och jag har fått min just nu väldigt trasiga telefon fixad (så att jag återigen kan lyssna på musik via den) tror jag dock att jag ska ge det en chans till. Frågan är bara om det blir en längre tur i och med att jag inte har någon med som ger upp efter en liten stund eller om det blir en kortare tur för att jag själv ger upp fortare utan sällskap. Återstår att se.

Alla dessa joggare som kommer fram nu i takt med att våren tittar fram är dock för mig fortfarande ett mysterium. Hur kan man faktiskt tycka att det är kul?