Despite everything that have happened
Ännu en helg är nästan förbi. Imorgon är det måndag och jag har fortfarande inte gjort något åt franskan. Illa! Men jag har faktiskt haft fullt upp... med att vara lycklig. Det måste väl räknas som en fullgod ursäkt för att inte plugga va?
I Fredags så var vi hemma hos Emma och firade henne, hade hur kul som helst och kom hem vid fyra eller något (och då sätter man sig ju inte gärna och pluggar, eller hur? Då är det bums i säng). Efter en lång och välförtjänt sovmorgon blev det en hel del trädgårdsarbete förljt av lite matlagning och familjemiddag. Rödtott passade på att höra av sig när jag stod i köket så middagen följdes av en cykeltur i mörkret hem till Yi där vi hade myskväll. Vi tittade i modekataloger och spelade spel, vilket givetvis slutade i en jäkla massa skratt (vilket absolut inte berodde på min trötthet i kombination med min, Fridas och Nisses förmåga att dra interessanta paraleller (som förövrigt absolut inte var det minsta sex-relaterade), bara så att alla har det klart för sig så)
Idag blev det, trots att jag knappt trodde att det var möjligt, en ännu längre sovmorgon och sedan har jag hunnit med lite slappande tillsammans med Edward och Bella (ja, jag har suttit och halvsovit i soffan halva dagen med en bok, i confess, men det är ju för tusan söndag!) och lite fikande med farmor. Men inget pluggande...
Så nu måste jag verkligen försöka ta mig i kragen och sätta mig ned med avoir och être. Kanske går det bättre om jag försöker sluta hoppa runt i någon slags glädjerus över att livet leker just nu och över att jag har helt underbara vänner?
Jag kan ju alltid koncentrera mig på de mindre perfekta bitarna av mitt liv. Som att killen jag faktiskt gillar (alldeles för mycket...) visade sig ha helt andra avsikter än jag trodde. Men trots att han bara lekte med mig, trots att ingenting blev som jag ville, trots att han är den enda som jag funnit riktigt interessant efter att det tog slut med exet och trots att jag efter allting som hänt fortfarande gillar honom så kan jag inte samla mig tillräckligt mycket för att känna mig ledsen över det. Inte när jag jämför mitt liv nu med mitt liv för ett halvår sedan. De senaste månaderna har visat mig en sida av livet jag hade glömt existerade.
Så jag får nog försöka kombinera pluggandet med heltidssysselsättningen att hoppa runt i ett lyckorus... Önska mig lycka till!
I Fredags så var vi hemma hos Emma och firade henne, hade hur kul som helst och kom hem vid fyra eller något (och då sätter man sig ju inte gärna och pluggar, eller hur? Då är det bums i säng). Efter en lång och välförtjänt sovmorgon blev det en hel del trädgårdsarbete förljt av lite matlagning och familjemiddag. Rödtott passade på att höra av sig när jag stod i köket så middagen följdes av en cykeltur i mörkret hem till Yi där vi hade myskväll. Vi tittade i modekataloger och spelade spel, vilket givetvis slutade i en jäkla massa skratt (vilket absolut inte berodde på min trötthet i kombination med min, Fridas och Nisses förmåga att dra interessanta paraleller (som förövrigt absolut inte var det minsta sex-relaterade), bara så att alla har det klart för sig så)
Idag blev det, trots att jag knappt trodde att det var möjligt, en ännu längre sovmorgon och sedan har jag hunnit med lite slappande tillsammans med Edward och Bella (ja, jag har suttit och halvsovit i soffan halva dagen med en bok, i confess, men det är ju för tusan söndag!) och lite fikande med farmor. Men inget pluggande...
Så nu måste jag verkligen försöka ta mig i kragen och sätta mig ned med avoir och être. Kanske går det bättre om jag försöker sluta hoppa runt i någon slags glädjerus över att livet leker just nu och över att jag har helt underbara vänner?
Jag kan ju alltid koncentrera mig på de mindre perfekta bitarna av mitt liv. Som att killen jag faktiskt gillar (alldeles för mycket...) visade sig ha helt andra avsikter än jag trodde. Men trots att han bara lekte med mig, trots att ingenting blev som jag ville, trots att han är den enda som jag funnit riktigt interessant efter att det tog slut med exet och trots att jag efter allting som hänt fortfarande gillar honom så kan jag inte samla mig tillräckligt mycket för att känna mig ledsen över det. Inte när jag jämför mitt liv nu med mitt liv för ett halvår sedan. De senaste månaderna har visat mig en sida av livet jag hade glömt existerade.
Så jag får nog försöka kombinera pluggandet med heltidssysselsättningen att hoppa runt i ett lyckorus... Önska mig lycka till!
Kommentarer
Trackback
