Amanda

... att jag kan göra precis vad jag vill med mitt liv.

Speciellt som jag inte ens vet vad jag vill.

Sitter och kvällsfilosoferar här med en kopp te och ett skolarbete som inte blir skrivet. Och inser plötsligt att om jag bara ville så skulle jag kunna få mitt liv att se helt annorlunda ut på bara några dagar. Jag kan välja en väg och gå den. Jag kan välja en annan väg och gå den istället om det behagar mig mer.

Det är så lätt att tänka att så här är det. Det här är mitt liv. Men så är det ju faktiskt inte. Jag skulle kunna sticka iväg någonstans just nu. Jag skulle kunna skapa mig ett nytt liv i ett fjärran land. Jag skulle kunna lägga mig ned och säga "nu vill jag inte mer". Möjligheterna är oändliga. Men det är inte jag.

Därför ska man ju tydligen bestämma sig för vad man vill ha ut av livet. Vad man vill göra. Som att det inte är nog med att bara vara. Jag trivs i min tillvaro. Men skulle jag trivas lika bra i någon annan tillvaro? Bättre? Sämre? Herregud, hur ska jag kunna veta det?!

Det är i alla fall en smula kvar utav gymnasietiden, en liten tidsfrist då jag kan vila på redan fattade beslut. (I alla fall beslut angående vissa aspekter av livet). Det är som lugnet innan stormen och jag njuter av att ha det så. För att skjuta saker på framtiden känns lite som min grej. Och jag tröstar mig med att det inte finns någonting som är hugget i sten. Även om jag ibland önskar att jag hade en dröm. Något att eftersträva. Något att vilja ha mer än allt. Det skulle vara så mycket enklare då. (Men besvikelsen kanske skulle ligga närmre till hands?)

Men ändå.
Jag vill ju bara vara jag.
Bara vara lycklig.
Är inte det ett mål i sig?
1-0 till mig i så fall!