Amanda

Det känns så skönt att veta att det finns folk som bryr sig. Att jag, oavsett hur jag är och beter mig ibland, får jag stöd när jag behöver det. Att jag har så fina vänner, som läste och komenterade. Som sa att jag gjort rätt. Har dessutom precis haft en lång msn-konversation med en supergullig tjej som även hon brydde sig och det gjorde att allting känns lite bättre nu.

Jag vet att det besvärligaste kommer bli att sova i natt. Jag hatar det, hatar att gå och lägga mig utan att få höra hans röst och veta att allt är bra och att jag är trygg. Jag saknar de gånger han var här och jag somnade med hans armar omkring mig, saknar att det känndes så rätt. Men det är bara att vänja sig. Hoppas bara att jag kommer kunna känna dendär känslan av tilit för någon igen. Nu känns det otänkbart, jag hade ju så fel om Honom, varför skulle jag ha rätt om någon annans avsikter då, nästa gång det händer? Kommer jag alltid gå och undra vad som är sant och vad någon bara försöker lura i mig? Igår natt blev det i alla fall inget sovet och i natt behöver jag verkligen sömn för att klara provet i morgon. Jäkla fysik!

// Amanda