Amanda

...den vill bara inte försvinna. Den person som jag återigen blev kär i, som jag faktiskt litade på, oavsett vad han trodde, han bryr sig inte längre. När vi gjorde slut förra gången så började jag leva, började jag må bra. Men sedan kom han tillbaka och jag kommer ihåg vad han hade för msn-medelande i över en månad efter det: "Jag ska inte kasta bort den sista chansen, utan jag ska visa att jag var värd den<3" . Och det gjorde han, till en början. Men sen så kastade han bort den ändå. Chansen som jag så villigt gav honom. Oavsett vad han gjort eller inte, även om jag är nästan säker på att han gjort det, så var det inte då, utan när han började anklaga mig för att vilja veta saningen som han kastade bort sin chans. När allt gick ut över mig bara för att jag ville veta. Men är det så konstigt då, att jag ställer frågor och vill ha svar? Att jag tycker att jag kan ha rätt till några minuter av hans tid när han så frikostigt delar med sig av den till alla andra, andra tjejer vars problem betydde så mycket mer, andra tjejer som minsann var värda hans hjälp när han struntade i mig. Han bevisade att han inte längre var den jag blev tillsammans med, utan den människan jag var så glad över att slippa förra gången det tog slut.

Även om jag ser fördelarna, många fördelar dessutom, med att det blev som det blev så kan jag inte sluta tänka på hur det var. Jag kommer ihåg hur han berättade för mig en gång om hur intresset för personer gick i perioder, att han märkte det på personer omkring honom med samma diagnos. Och det är verkligen som han berättade för mig att det var, jag har bara inte tänkt på det så mycket förut. Om det beror på diagnosen eller om det bara är han, det vet jag inte, men allt gick i perioder. Det var som att han hade flera sidor, bytte personlighet så som andra människor byter kläder. Och jag visste aldrig vad jag skulle förvänta mig...

Det är nu jag börjar undra varför jag bloggar. Är det för att skriva av mig? Eller för att jag vill att alla andra ska läsa om mitt fantastiska liv? Kan jag skriva vad som helst, eller tycker folk att jag är underlig då? Och bryr jag mig i sådana fall? För egentligen undrar jag hur allt kommer bli sen, tänk om det blir som förut, igen? Det har hänt för mycket genom tiderna för att jag ska våga säga något defenitivt. Och vad tycker människor om det i så fall? Alla måste ju tycka att jag är ytterst velig, som inte ens vet vad jag själv vill. 

Men detta är bara förvirrade tankar från en ytterst förvirrad liten flicka, som nu ska gå och plugga fysik i stället.
// Amanda