Amanda

Jag tror att den här lilla bloggen har blivit min minipsykolog, det känns skönt att skriva även om det är om de mest ointeressanta sakerna i världen och dessutom är det interessant att dagen efter läsa och se vad jag tycker om det hela då. Dessutom så har jag ju fått upp ögonen för bloggandet i helhet och det är otroligt kul att läsa om andras vardag i deras bloggar. Speciellt folk jag känner även om alldeles för få av dem har blogg. Jag funderar allvarligt på att lägga fram ett förslag i riksdagen som gör folk skyldiga att blogga, så att jag kan läsa om deras interessanta liv när jag kommer hem från skolan och har tråkigt... Haha, eller inte...

Idag har jag en hel del förvånande saker att reflektera över, så jag tar väl min kära lilla rosaprickiga vän till hjälp. Men jag är inte det minsta förvånad över alla förvånande saker egentligen. Varken över att jag gör annat än att plugga kemi eller över att det andra jag den senaste timmen gjort istället för att plugga kemi är att prata i telefon. Jag är inte ens förvånad över att killen jag pratade med råkade vara mitt ex. Han vill ha mig tillbaka och inte ens det är jag förvånad över, utan det är väl ungefär vad jag räknat med skulle komma (Låter jag självgod nu? Det är inte meningen i alla fall). Dock trodde jag absolut inte att det skulle komma så fort. (och jag som planerat att strula med en massa folk och komma över honom... Där ser man (och nej, jag var inte seriös...)).

Nu när han väl finns där och jag vet att det bara krävs ett telefonsamtal för att ta honom tillbaka vet jag dock inte vad jag ska göra. Jag är förvirrad som bara den och sitter och väger fram och tillbaka. Hade han inte hört av sig så vet jag att jag hade haft det jättebra utan honom, kunnat leva mitt liv utan en massa komplikationer och bara sett tillbaka på tiden med honom med ett litet leende och inte mer med det. Men nu när han väl har hört av sig, skulle jag ändå försöka avvisa honom nu så vet jag att jag alltid skulle gå runt och undra om jag gjorde rätt. Och faktiskt är tanken på att bara säga till honom att jag inte vill prata mer med honom rätt främmande, jag kan bara inte tänka mig det scenariot. Men jag är rädd att bli fast i någonting som i längden blir jobbigt och jag är rädd för att allting går så fort. Allting som har varit skulle kanske lägga sig mellan oss? Det känns lite som att han är en total främling för mig, jag känner inte honom, inte helt, men samtidigt så känner jag honom så väl. Jag vill lära känna honom bättre, jag tror faktiskt att jag vill det, för det känns så naturligt att vara med honom. Men jag är rädd för vad det för med mig för mig i sådana fall.

Men det behövs nog betydligt mer hjärnverksamhet för att lösa detta än jag orkar avvara just nu. Den behöver jag så väl för kemiprovet imorgon. På tal om kemiprov så kan alla mina kära läsare tacka sina lyckliga stjärnor för att människan ringde, för nu slapp ni i alla fall ett långt inlägg med klagomål över kemins existens (även om jag betvivlar att alternativet blev bättre).