Motsträvigt
Att gå upp på morgonen känns sådär lagom kul. Helst vill man bara stänga av klockan och somna om igen. Sova några timmar till och vakna utav sig själv, pigg och utvilad.
Ändå plågar man sig själv med att varje (okej, överdrift, men nästan varje i alla fall) morgon sätta alarmet på mobilen och tvinga sig upp (Är det några sjuka masochistiska tendenser som ger sig till känna?). Försöka vakna till liv fast man mycket väl vet med sig att man är halvdöd. Till råge på allt så är jag en smula förkyld och har ont i huvudet. Vilket självklart gör mig otroligt mycket mer motiverad att gå upp... Eller inte. Jag längtar tillbaka till sängen!
Jag vet att så fort jag kommer till skolan så finns där massor av trevligt folk som piggar upp mig, men fram tills dess är det en gåta för mig hur jag ska överleva morgonen. Bara tanken på att förflytta sig ifrån laptopen för att klä på mig och kanske få i mig en kopp te känns främmande. Tänk vad trevligt det vore att gå och lägga sig igen istället.
